Jag har nu för första gången på 2 månader skrivit till den person som betydde väldigt mycket för mig. Det var en period då allt bara gick utför, jag var NÄSTAN deprimerad och allt var bara skit, på grund av en yttepytte grej som jag inte ens förstår själv. Jag fattade inte vad som hände, inte ett skit. Allt bara gick sönder och sen förblev det så i hela två månader. Jag tog nu initiativet och skrev ett kort meddelande till denna person för att försöka förstå vad som egentligen hänt. Svaret kom timmar senare och kan inte sätta fingret på om det är positivt eller negativt. Men jag känner ändå nu att jag kan andas ut efter denna långa peroid, jag kan känna hur tyngden på mina axlar försvunnit någolunda. Men det finns en ynka sak kvar som sätter stopp för hela skiten. En hemsk liten prick jag bara vill ska försvinna ur våra liv, men som ALLTID kommer finnas där. Ush.